Livsavgörande beslut

Hmm, jag har fått "klagomål" över att jag inte har skrivit något inlägg på sista tiden, så det ÄR alltså någon som läser bloggen??? Var är alla komentarer??

Idag har jag tagit två livsavgörande beslut. Det första handlade om jobbet. Min anställning går ju ut den sista augusti, men jag har blivit lovad året ut ialla fall på min avdelning. Men nu har jag fått ett erbjudande på en annan avdelning i ett år, med stor chans att få en fast tjänst. Jag meddelade min chef detta, som då springer i väg till sin chef och 5 minuter senare matchar mitt erbjudande och erbjuder mig ett år även han om jag stannar. För att göra en lång historia kort så var jag tvungen att göra ett val och jag gjorde idag valet att ta det nya jobbet. Just nu är jag på FoU och jag vet att det är där jag vill vara i framtiden, men jag tror att det kan vara viktigt och utvecklande för mig att se en annan del av företaget och få byta miljö. Plus att möjligheten till fast tjänst ökar avsevärt. Det nya jobbet kommer att innebära att ta emot och behandla reklamationer av företagets produkter från hela världen samt även viss optimering av olika komponenter.
Jag hoppas att jag kommer att trivas och att det så småningom leder till drömmjobbet, (om det inte ÄR det).
Det är problem när företag inte har tillräcklig ekonomi för att anställa nya, eller rättare sagt, tillräckligt för att det ska tillfredsställa investerarna OCH räcka till nya anställningar. För det handlar faktiskt om det. Men det är ändå tur att vissa arbetsgivare har mycket pengar, eller vad säger du Ida?? ;-)

Det andra livsavgörande beslutet var att vi bestämde oss för våra vigselringar idag!! Jag har bestämt mig ett par gånger förut, men idag bestämde jag mig för sista gången och beställde dem också.
Det var jobbigt faktiskt, jag ska leva med dessa ädelmetall bitar och stenar i resten av mitt liv!! Jag förstår inte.... Jag fick ett SMS av min vän Rosie som hade många bra synpunkter om detta, men när jag bestämde mig för att gifta mig med Håkan, var det inte alls svårt. Så varför ska ångesten över metallbitarna vara så stor?? Tänk om jag ångrar mig?? (Det andra valet är jag inte ett dugg orolig över ;-))

Jag har tagit tag i Viljas fotgående. Har tränat det i några dagar nu och det är otroligt vad snabbt hon gör framsteg!! Det har räckt att bara öka kraven lite och inte tillåta att hon går före en millimeter. Förhoppningsvis är det tillräckligt bra i vår för en provstart!!

/Caroline